Första inlägget på 100 år.. Sanningen är att jag verkligen inte haft tid att skriva något. Det är mycket som händer hela tiden och det enda jag brukar hinna med är att lägga upp lite bilder på facebook.

Just nu är jag på Koh Samet. Yes, tillbaka till Thailand efter en liten tripp till Laos (det kommer inlägg om det). Detta var totallt oplanerat om man säger så. Sanningen är att medan jag var i Vang Vieng (Laos) hade jag ingen aning vart jag ville åka efteråt. Det enda jag visste jag att jag skulle ta mig till deras huvudstad, Vientiane, och därifrån vidare. Det var bara att jag inte visste vart.. Kanske Kambodja eller Vietnam? Eller tillbaka till Thailand? Jag tänkte från början att åka igenom hela Laos för att komma till 4000 öar för att sedan vidare till Kambodja men helt plötsligt var jag inte lika sugen.

Den 12 februari skulle jag vidare från Vang Vieng till Vientiane. Dagen innan, medan jag fortfarande inte hade någon aning om vart jag skulle efteråt, ringde Stina och gjorde mig rätt sugen på att åka till Koh Chang. Det ska bli så himla kul, tänker jag och så fort jag la på gick jag tvärs över gatan och bokade en biljett från Vientiane till Bangkok.

Dagen efter började en jävla resa.. Först en 5 timmars bussresa på en totallt värdelös väg. Kanadensare jag hängde med under hela tiden i Laos var stressade, för deras flyg gick 16.15 och bussen drog nästan 1 h senare än förväntat. Vid ankomsten till huvudstaden blev vi körda till busstationen, trots att enligt resebyrån så skulle vi bli körda till centrum (och de som ska till flygplatsen ska bli körda dit). Miller och James var på gränsen till sammanbrott. De hade inte tid med detta och vi stod och bråkade med busschaffören . Jag känner glädje över att min nästa buss gick 18.00. Saken var att tanten på turistbyrån försökte få mig att ta bussen som gick 15.00. Och den hade jag garanterat missat eftersom vi kom fram till Vientiane 14.15.

Väl framme hade jag ungefär 3 timmar att fördriva. Av ren tur råkar jag gå förbi en skandinavisk baggeri. Kände sån lycka när jag såg baguetter med köttbullar och massa annat. Det gjorde verkligen min dag. Sedan var det dags för nästa buss. Mitt visum denna gång är bara 15 dagar men det räcker gott och väl. Fick också betala 9000 kip, exit fee som det så fint heter. Jag har lite otur att varje gång jag lämnar och kommer in i ett land så gör jag det på en helg, och då måste alla betala en liten avgift. Det kändes skönt att komma till den thailandska sidan och sätta sig på bussen. Jag blir alltid nervös när jag går igenom alla dessa procedyrer. Det tog 12 timmar innan jag äntligen kom fram till Bangkok. Under resan hörde Kane av sig och ville att jag ska hänga med till Koh Samet. Varför inte, tänkte jag och bestämde mig för att först dra till Koh Samet och sedan till Koh Chang och efter det vidare till Kambodja. Jag hade hoppats på att jag skulle ha tid till lite shopping men det visade sig att enda bussen som gick från Bangkok till Koh Samet var 8 på morgonen. Och efter jag kom fram 6 på morgonen så hade jag bara tid till frukost. Sedan väntade 4 h resa med buss/båt. Jag var minst sagt trött när jag kom fram, sammanlagt tog denna resa 26 h.

Jag for hit för att träffa Kane och Art. Jag ska senare förklara beskriva dessa individer. När jag först kom till ön fick jag uppdraget ett hitta att billigt boende, högst 300 baht natten. Efter alla dessa timmar som jag tillbringade på ungefär 5 olika bussar var jag inte riktigt sugen att gå runt och leta boende. Det får grabbarna fixa när de kommer hit, tänkte jag. Så jag lämnade mina saker hos två svenska brudar som jag mötte på båten och tillsammans gick vi till stranden. Så underbart! Vattnet var jättevarmt och jag insåg hur mycket jag saknade havet.

När jag insåg att grabbarna skulle bli väldigt sena, checkade jag in på samma hotell som de svenska brudarna. Det kostade lite mer än 300 baht men jag orkade inte bry mig just då. Fick kolla på alla lediga rum och välja vilket jag ville ha. Hittade ett på andra våningen i ett trähus, jättemysigt var det!! Bar upp alla mina saker och upptäckte en ödla på fönstret. Efter så lång tid i Asien har jag sett många ödlor men jag har aldrig haft någon i mitt rum. Först tänkte jag ignorera honom, men insåg att det skulle bli svårt eftersom jag var tvungen att gå förbi honom varje gång jag skulle på toa. Jag döpte honom till Tomas, jag hoppas nämligen att det skulle bli lättare för mig att acceptera honom om han hade ett namn. Det hjälpte inte. Jag fick då ner till receptionen och sa att personen som ska dela rum med mig har dåliga knän och att vi inte kan ha ett rum på andra våningen. Det gjorde succé. Jag sa hejdå till Tomas och packade ihop mina saker, som redan var överallt i rummet, och bytte till ett rum utan ödlor.

 En bild från Laos