Viktoria -

Del 2

Kane blev lite sen men bättre sent än aldrig. Art och Missy var för snåla för att betala bussbiljetten och väntade på ett billigare alternativ. Ett fail från deras sida var att de hade åkt till Pattaya eftersom de trodde att det var på vägen men det blev ungefär 3h omväg. Dagen innan de kom hyrde jag och Kane en moped och drog iväg för att upptäcka ön. Det är en fin ö som har fina stränder men Koh Samet är faktiskt ingenting för mig. Det är alldeles för många ryssar och svenskar. Majoriteten är barn och äldre folk. Inget ställe för backpackers. Det är helt ok om man vill slappna av men vill man ha party så har man hamnat fel. På fredag drar Art, Kane å Missy till Bangkok medan jag har tänkt att åka till Koh Chang och vara där tills mitt visum går ut. Har hört många bra saker om denna ö.

Ja, sedan måste jag nästan förklara vilka individer jag hänger med för tillfället. Missy träffade jag för första gången 2 dagar sedan, hon kom med grabbarna. Sedan har vi Art och Kane. Första gången jag träffade dem var i Pai, norra Thailand. Stina umgicks med dem och vi bestämde att jag skulle ta bussen från Chaing Mai för att umgås med dem. Tanken var att skulle åka moped från Pai och i 3 dagar åka runt för att sedan återvända till Chaing Mai. Dessa killar, en amerikanare/ryss och en australienare, är säkert bland de roligaste personerna jag träffat. Ibland kan det gå lite överstyr dock. De köpte sig två kostumer, en babyblå och en babyrosa, och slog vad om att de inte får ta av sig dessa på 3 månader. Så, de ska duscha, sova, knulla i dessa kostumer. Den som först tar av sig sin kostum måste tatuera den andra personens ansikte på sin röv. När jag först träffade de hade det gått ca 8 dagar. De kom på mopederna i sina kostumer, barfota, med deadlocks. Jag höll på att skratta ihjäl mig. Men sedan kände jag lukten, som man förresten vänjer sig vid ganska fort. När vi senare drog från Pai försökte jag rengöra Kanes kostum men tvättmedel och en svamp (medan den var på såklart). Det är kul att gå runt på gatan med dessa två, folk vänder sig om och tror antagligen att de är efterblivna. Nu när jag träffade dem på Koh Samet har det gått 22 dagar sedan de tog på sig sina kostumer.

Idag drog vi tillsammans för att upptäcka ön ännu mer. Känner mig lite uttråkad av denna ö och längtar nu tills Koh Chang. Hade det inte varit för dessa 3, så hade jag redan dragit. På ett sätt är det skönt att bara ta det lugnt och inte göra så mycket. Det började bli lite för mycket för mig i Laos så jag måste verkligen återhämta mig. Saken var att från och med jag klev på sloawboat i Laos så har jag festat varje dag. Har jag nämnt att jag har druckit whiskey som innehöll en kobra och en skorpion? Smakade skit i alla fall..

Jag har gått och lagt mig 5 på morgonen alldeles för många dagar i sträck. Mötte 2 tyskar, 3 kanadensare och 1 engelskman som jag hängde med från och med vi första dagen på båten ändå fram tills vi skilldes åt i Vang Vieng. Det är förresten att ställe dit man kommer för att supa. Tubing var jättekul!! Men visst kan det bli farligt om någon dricker sig för full. Det är flera barer längst floden och man bara glider runt i en gummiring och blir indragen till olika barer. Men det är sällan någon som kommer längre än till den 4e baren. Senare på kvällen gick vi ut och hade en jättebra kväll, hela den dagen är nog den roligaste dagen jag haft på länge. Men efter 4 dagar i Vang Vieng började det bli för mycket. Jag började känna mig helt förstörd.


Del 1

Första inlägget på 100 år.. Sanningen är att jag verkligen inte haft tid att skriva något. Det är mycket som händer hela tiden och det enda jag brukar hinna med är att lägga upp lite bilder på facebook.

Just nu är jag på Koh Samet. Yes, tillbaka till Thailand efter en liten tripp till Laos (det kommer inlägg om det). Detta var totallt oplanerat om man säger så. Sanningen är att medan jag var i Vang Vieng (Laos) hade jag ingen aning vart jag ville åka efteråt. Det enda jag visste jag att jag skulle ta mig till deras huvudstad, Vientiane, och därifrån vidare. Det var bara att jag inte visste vart.. Kanske Kambodja eller Vietnam? Eller tillbaka till Thailand? Jag tänkte från början att åka igenom hela Laos för att komma till 4000 öar för att sedan vidare till Kambodja men helt plötsligt var jag inte lika sugen.

Den 12 februari skulle jag vidare från Vang Vieng till Vientiane. Dagen innan, medan jag fortfarande inte hade någon aning om vart jag skulle efteråt, ringde Stina och gjorde mig rätt sugen på att åka till Koh Chang. Det ska bli så himla kul, tänker jag och så fort jag la på gick jag tvärs över gatan och bokade en biljett från Vientiane till Bangkok.

Dagen efter började en jävla resa.. Först en 5 timmars bussresa på en totallt värdelös väg. Kanadensare jag hängde med under hela tiden i Laos var stressade, för deras flyg gick 16.15 och bussen drog nästan 1 h senare än förväntat. Vid ankomsten till huvudstaden blev vi körda till busstationen, trots att enligt resebyrån så skulle vi bli körda till centrum (och de som ska till flygplatsen ska bli körda dit). Miller och James var på gränsen till sammanbrott. De hade inte tid med detta och vi stod och bråkade med busschaffören . Jag känner glädje över att min nästa buss gick 18.00. Saken var att tanten på turistbyrån försökte få mig att ta bussen som gick 15.00. Och den hade jag garanterat missat eftersom vi kom fram till Vientiane 14.15.

Väl framme hade jag ungefär 3 timmar att fördriva. Av ren tur råkar jag gå förbi en skandinavisk baggeri. Kände sån lycka när jag såg baguetter med köttbullar och massa annat. Det gjorde verkligen min dag. Sedan var det dags för nästa buss. Mitt visum denna gång är bara 15 dagar men det räcker gott och väl. Fick också betala 9000 kip, exit fee som det så fint heter. Jag har lite otur att varje gång jag lämnar och kommer in i ett land så gör jag det på en helg, och då måste alla betala en liten avgift. Det kändes skönt att komma till den thailandska sidan och sätta sig på bussen. Jag blir alltid nervös när jag går igenom alla dessa procedyrer. Det tog 12 timmar innan jag äntligen kom fram till Bangkok. Under resan hörde Kane av sig och ville att jag ska hänga med till Koh Samet. Varför inte, tänkte jag och bestämde mig för att först dra till Koh Samet och sedan till Koh Chang och efter det vidare till Kambodja. Jag hade hoppats på att jag skulle ha tid till lite shopping men det visade sig att enda bussen som gick från Bangkok till Koh Samet var 8 på morgonen. Och efter jag kom fram 6 på morgonen så hade jag bara tid till frukost. Sedan väntade 4 h resa med buss/båt. Jag var minst sagt trött när jag kom fram, sammanlagt tog denna resa 26 h.

Jag for hit för att träffa Kane och Art. Jag ska senare förklara beskriva dessa individer. När jag först kom till ön fick jag uppdraget ett hitta att billigt boende, högst 300 baht natten. Efter alla dessa timmar som jag tillbringade på ungefär 5 olika bussar var jag inte riktigt sugen att gå runt och leta boende. Det får grabbarna fixa när de kommer hit, tänkte jag. Så jag lämnade mina saker hos två svenska brudar som jag mötte på båten och tillsammans gick vi till stranden. Så underbart! Vattnet var jättevarmt och jag insåg hur mycket jag saknade havet.

När jag insåg att grabbarna skulle bli väldigt sena, checkade jag in på samma hotell som de svenska brudarna. Det kostade lite mer än 300 baht men jag orkade inte bry mig just då. Fick kolla på alla lediga rum och välja vilket jag ville ha. Hittade ett på andra våningen i ett trähus, jättemysigt var det!! Bar upp alla mina saker och upptäckte en ödla på fönstret. Efter så lång tid i Asien har jag sett många ödlor men jag har aldrig haft någon i mitt rum. Först tänkte jag ignorera honom, men insåg att det skulle bli svårt eftersom jag var tvungen att gå förbi honom varje gång jag skulle på toa. Jag döpte honom till Tomas, jag hoppas nämligen att det skulle bli lättare för mig att acceptera honom om han hade ett namn. Det hjälpte inte. Jag fick då ner till receptionen och sa att personen som ska dela rum med mig har dåliga knän och att vi inte kan ha ett rum på andra våningen. Det gjorde succé. Jag sa hejdå till Tomas och packade ihop mina saker, som redan var överallt i rummet, och bytte till ett rum utan ödlor.

 En bild från Laos


Polisstationen och sjukhuset i Chiang Mai

Enligt resebyrån så skulle jag bli hämtad från hotellet 17.50 och bli körd till bussen som skulle gå nån gång mellan 18.00-18.30. Lite tajt, tänkte jag. Men de vet säkert vad de pratar om. Började bli uppstressad när ingen taxi kom och klockan var redan 18.00. Jäklar om jag missar min buss, tänkte jag. Jag orkade verkligen inte med Bangkok. En natt i denna stad räcker efter att man varit på Koh Tao i 1 vecka. Jag ville till Chiang Mai. Så klart så hade jag och kvinnan som sålde mig biljetten missförstått varann rätt mycket, så jag stressade helt i onödan.

Påvägen till bussen mötte jag Sarah och Stacie, två britter som också skulle till Chiang Mai. Ben, en författare, satt bakom oss och eftersom han hade besökt denna stad många gånger fick vi en del tips. 12 h senare var vi framme. Klockan va då 6 på morgonen. Tillsammans gick vi runt och letade efter boende men allt var antingen fortfarande stängt eller fullbokat. Britterna och jag hittade till slut en rätt okej guesthouse medan Ben vandrade vidare. Han kom dock tillbaka lite senare för att bli våran guide och visa runt oss lite. Nästa punkt var att boka trekking. Två dagar räcker nog, tänkte jag. Det skulle kosta oss 1300 baht, medan en 3dagars trekking gick på 1500 baht (ungefär 350 kr). Sjukt billigt med tanken på att det då ingick det boende för 2 nätter, all transport, mat för dessa dagar, besöka elefanterna (och bada dem), trekking, se två vattenfall, white water rafting, bamboo-rafting. Vi bestämde oss för att vara borta 3 dagar. Kvinnan på resebyrån lovade oss också 1 natt gratis boende när vi kom tillbaka (hon och Ben kände varann rätt bra, så det var tur att han följde med oss för att träffa henne). När vi skulle betala upptäckte Stacie att hennes pengar var borta. Hon blev rånad på bussen. Tjuven lämnade dock hennes pass och kreditkorten, som tur var. Polisstationen besöktes strax efter det.



Senare samma dag upptäckte jag att Stina också var i Chiang Mai. Det har gått säkert 9 månader sedan jag såg henne sist. Rätt roligt, vi har bott ca 40 min ifrån varann i ungefär 6 månader men ändå inte haft tid att träffas. Och nu, tusentals mil hemifrån, i norra Thailand - vi äntligen har möjlighet att ses! Drog till hennes hotell så fort jag kunde. Såg dock att hennes tå var helt fucked up, så jag tog henne till sjukhuset.

Hann träffa henne bara 1 dag, då dagen efter skulle jag trekka och Stina skulle vidare till Pai. Men det bestämdes att jag skulle dra till denna lilla stad så fort jag kom tillbaka från djungeln.


Hej då Koh Tao

Efter många om och men bestämde jag att det faktiskt var dags att lämna Koh Tao och genom Bangkok dra vidare till Chaing Mai (Jag har ju tillbringar en hel vecka på denna lilla ö). Det beslutades sent på kvällen den 21a och redan dagen efter var jag påväg till Bangkok. Först båt till Chomphon och vidare buss till huvudstaden, en resa som startade 10.15 och slutade 20.45. Strax innan ankomsten kände jag hur jag inte riktigt pallade med Bangkok.. Jag menar, jag har precis lämnat Koh Tao - där stress inte existerar, och nu är jag påväg till kaoset i Bangkok. Lite för stor kontrast.. Så fort vi kom fram gick jag till första resebyrån jag såg, i hopp om att det faktiskt fanns en chans att jag fortfarande skulle hinna med en nattbuss till Chaing Mai. Sådan tur hade jag inte och första bussen dit skulle gå 18.00 dagen efter.

Jag var ju så klart dum nog att inte boka en nattbuss till Bangkok, vilket innebar att jag vid den rätt sena ankomsten blev tvungen att gå runt och leta boende. Vilket var inte superenkelt förresten. Bussen släppte av oss på Khao San Rd, vilket var perfekt, då det var här jag bodde innan så jag kände till området väl. Problemet var att många guesthouse var fullbokade (pga kinesiska nyåret) så det tog en stund innan jag hittade ett ställe som inte var allt för dyrt eller skräckinjagande. Jag lovar, två av ställen jag kollade på fick håret på armarna att resa sig. Själva rummet på ett av dessa såg jag inte, men det räckte med att se korredorerna och toaletten för att jag utan att se rummet skulle lämna tillbaka nyckeln och nästan springa därifrån. I slutändan hittade jag ett ställe som kostade mig 300 baht per natt, med delad badrum (sist jag var i Bangkok betalade jag 220 baht och behövde inte dela nått med någon). Men ajja, det var bara för 1 natt.

Så fort jag dumpade grejerna gick jag ut för att kolla efter bussbiljetter till Chaing Mai. Runt 400-450 baht skulle det kosta mig. Kanske har jag varit på Koh Tao för länge men helt plötsligt tänkte jag "manana, manana"- jag fixar det imorgon. När jag vaknade dagen efter fick jag istället panik över att jag kanske var för sent ute. Nja, visserligen fick jag tag på en biljett men den kostade mig 550 baht.

Under dagen hann jag med lite shopping, massage och jag hämtade även min tvätt. Som var förresten löjligt billigt, 25 baht för 1 kg (ca 5 kr). Samma service på Koh Tao kostade dubbelt så mycket. Gick även och kollade på linser. Tyvärr hade de inte min styrka men priset för ett par månadslinser var ca 35 kr. Det kommer att köpas många såna innan min hemresa..

Nu sitter jag på nattbussen till Chaing Mai och kommer fram ca 7 på morgonen (ska försöka posta detta inlägg så fort jag kommit fram). Denna buss är långt ifrån VIP, om man säger så. Jag väntade mig något modernare för dessa 550 baht. Dessutom stannade bussen två gånger utan anledning och jag misstänker att någon gick igenom vårat baggage i hopp om att hitta något värdefullt att sno, vilket händer hela tiden här i Asien. Jag har dock inget värdefullt liggandes där så de får jättegärna gå igenom min ryggsäck full av tamponger och annat värdelöst skit.


Still here

Nu har Izzy och Jens dragit hem medan jag och Marco bytte från ett stort bungalow till 2 små. Det är väldigt simpelt och egentligen inte så billigt (500 baht) men jag pallar inte att gå runt och leta efter något billigare. Marco drar till Phuket på söndag och jag har börjat fundera på hur länge jag vill stanna här. Som sagt så gillar jag denna ö, jag har också träffat många sköna människor här och det känns tråkigt att dra. Många här är dock svenskar. Och nej, det är ingen bra sak. Jag är i Thailand och jag pallar inte att höra svenska överallt, se de där jävla foppa-tofflorna och höra "Alla som inte dansar är våldtäcksmän" på nattklubbar. Det händer ofta att när jag säger att jag är från Sverige så svarar folk "Ännu en svensk". Nästan så att jag funderar på att säga att jag är från Norge.. Men nej, så långt ska det inte gå.

Jag föredrar att umgås med folk från andra länder när jag är utomlands. Viljan att umgås med svenskar kommer kanske lite senare, när jag varit borta längre. Än så länge har jag främst hängt med tyskar, fransmän, amerikanare och kanadensare. Det känns som att jag lär mig mer. Fast det kan ju också bero på att människorna jag umgås med är inte 18åriga ungdomar som precis gått ut skolan. Än så länge har jag umgåtts med ingenjörer, blivande lärare, dykinstruktörer, egna företagare i ålderar mellan 25-29. Jag är alltid "baby" i gruppen, haha. Men inte mig emot. Det är intessant att höra vad de har gjort och föra diskussioner med dem. Måste också börja läsa mer "tråkig" litteratur, t.ex. om politik och religion. Känner mig nämligen lite tappad ibland... Satt och diskuterade religion med Shaun och han sa så mycket jag aldrig tänkt på. Och det värsta var att jag hade absolut ingenting bra att svara (och jag brukar alltid ha ett svar när det kommer till religion). Han placerade mig i ett hörn med sina argument, och jag trivdes inte så bra där.

Shaun är min dykinstuktör som jag hänger lite smått med. I USA jobbade han som elektriker på stora anläggingar. Ett riskabellt jobb var det i alla fall. Och sedan blev han trött och drog till Thailand för att bli Dive Master. Snacka om att byta yrkesbana.. Och på tal om yrkesbanor - träffade en kille från Ukraina som jobbar med reklam och kan jobba vart som helst i världen så länge han har internet. Hans företag är baserad i Moskva med eftersom han sysslar med reklam på nätet så kan han befinna sig vart som helst i världen och ändå jobba och få pengar. Så nu bor han i Thailand i några månader. Kände mig lite avis, jag vill också ha ett sånt jobb. Amerikanaren Travis har också ett internetföretag. Lite svårt att förklara vad han pysslar med, men han kan också bo precis överallt i världen - så länge det finns internet. I år ska han bo 320 dagar utanför USA för att slippa skatta. Nice, är min enda tanke.

Jag och Marco har förresten varit på 2 fundives. Våra första mer självständiga dyk efter kursen. Misstaget var ett dyka på morgonen (båten gick klockan 7 på morgonen), eftersom jag hade varit på ett beach-party halva natten. Jaja, jag känner mig bättre när jag hoppas ner i vattnet, tänkte jag. Något som fick mig ett vakna till var att jag lyckades ramla på båten. Det var halt och då kom jag i min dykarutrustning, som väger närmare 20 kg, halkar och landar på mina knän. Det fick mig att vakna till, minst sagt.
"Gick det bra!?" Fick jag frågan.
"Jodå" Sa jag fast det gjorde ont som faaaan och jag ville bara grina.

Sen var det bara att hoppa ner i vattnet och se glad ut.


Phoenix Divers

Påväg från Koh Phangan mötte vi en kompis till Izzy och Jens - Marco. Han följde med oss till Koh Tao. Redan på båten till ön kom det fram en man för att göra reklam för dykskolan Bans Diver. Allt lät hur bra som helst och han lovade också att vi skulle få gratis skjuts till skolan, även om vi väljer en annan skola. Bans Diver visade sig vara en fin och modern skola, dock helt opersonlig. De hade en egen pool och det fanns inte mer än 4 elever i den samtidigt men istället satt ungefär 10 st och väntade på sin tur. Icke bra, tänkte jag. Jag vill ju inte att folk ska sitta och kolla på medan jag plaskar runt och ser ut som en idiot. Som tur var så tyckte tyskarna samma sak. Egentligen ville jag hitta Roctopus Dive, jag hade läst på nätet att det skulle vara en jäkligt bra dykskola. Vi lyckades inte hitta den och valde en helt random skola. Det började bli jobbigt att gå runt med packningen och dessutom var det varmt vilket gjorde att vi tog första bästa skolan vi såg - Phoenix Divers. Padi Open Water kostade 9000 baht och inkluderade boende, frukost, boken, undervisning och 4 dyk. Eftersom alla vi fyra ville göra kursen så fick vi ett jätte bra boende, med en stor bungalow med platt-tv och veranda.

Fyra tyskar och en svensk. Vi hamnade i samma grupp och fick en svensk instuktör - Klaus från Malmö. Han fick undervisa på engelska. Vi började redan samma dag med att se en film. Dagen efter blev det mer teori och sedan var det dags att ta på sig utrustningen och hoppa in i poolen! Shaun, en kille från USA som håller på att utbilda sig till instruktör, var med under våra lektioner. Berättade för Klaus och Shaun att jag var rädd för djupt vatten, vilket var också anledningen till att jag ville ta dykcertifikat. Eftersom jag behövde mer tid och uppmärksamhet så fick jag Shaun nästan helt för mig själv alla dagar vi dök.




Andra dyket vi gjorde var på 12m och efter en stund kände jag hur det blev jobbigare att andas. Började få lite panik och med teckenspråk förklarade jag för Shaun att vi måste upp. Dock ska man absolut inte gå upp på engång utan ska stanna på ca 5 m djup i 3 minuter. Det var 3 lååånga minuter. Jag var så nervös att det var något fel på min regulator eller syret.. Det visade sig till slut att inget var fel utan det är så att syret vi andas är mycket torrare och det gör att man kan bli jättetorr i käften vilket gör att det blir jobbigt att andas (något jag inte visste då). Nu vet jag i alla fall hur jag ska hantera det.

Dagen efter gick vi ner till 18 meter. Jag kände mig mer avslappnad och faktumet att det är sjukt djupt slutade oroa mig så mycket. Fiskar fick mer uppmärksamhet och jag upptäckte hur fränt det egentligen var att dyka. Så ja, nu har jag PADI - Open Water Diver. Detta firades ganska hårt samma kväll. Jag är stolt över mig själv som trots min rädsla klarade av detta. Funderar även om jag ska göra Advanced, som gör att jag kan dyka ner till 30m, men det får nog vänta ett tag.

Efter så många dagars umgänge med 3 tyskar börjar jag nästan kunna tyska. Ångrar att jag inte lärde mig så mycket under de 2 åren jag läste tyska på skolan. Men det blev dax för Izzy och Jens att dra hem. Marco stannar några dagar till. Jag med. Jag gillar Koh Tao jättemycket. Denna ö är ganska liten men det finns ändå allt man behöver, även en ladyboy bar - om man behöver en sån. Måste även hinna träffa Leo innan jag drar vidare, vi träffades i Bangkok. Nu är han här och ska bli Dive Master, det verkar vara jättejobbigt. Har hört att man byta utrustning under vattnet medan man delar 1 regulator och även klara av ett stresstest som är helt crazy. Men det är faktiskt jätte många som är här för att bli Dive Masters (vilket kan ta månader). Det är en bra inverstering. Man kan ju jobba överallt i världen och det är jätte billigt att utbilda sig på Koh Tao. Runt 12 000 svenska kronor för att gå från nybörjade till Dive Master. Dock ingenting jag skulle vilja pyssla med.






 Beach-party varje kväll. Och alltid fire-shows!



 Våran båt

 På båten


Koh Samui-Koh Phangan-Koh Tao

Det har varit väldigt kul att hänga med grabbarna på Koh Samui, men allt har sitt slut. Vilket är kanske lika bra, dessa dagar har varit helt galna. De har includerat: för lite strandhäng, för lite sol, sjukt mycket fest, en del tjaffs, ett borttappad pass, ladyboys, stripsstångar, sällskapsspel med horor, ett rån, en mopedolycka, massage, för lite sömn och så mycket mer.

Först bodde vi kring Chaweng beach och bytte boende två gånger på 4 dagar. Tyvärr var solen frånvarande och det regnade ibland, vilket gjorde att jag solade bara 2 timmar under alla dessa dagar. Inte mycket solbränna här inte. Förresten så blev jag inte särskilt förtjust i Chaweng beach (som är den största och populäraste stranden på hela Koh Samui). Det är knappt 5 meter mellan havet och husen så när jag låg på stranden kunde jag höra varenda människa som gick förbi mig, då de var tvungna att gå bara typ 1 meter ifrån stället jag låg på. Man kan inte riktigt slappna av med andra ord. Det må vara brist på strand men barer finns det gått om! Här kan man ha riktigt kul :P Strippklubbar, Massagesalonger, Nattklubbar och grymt många barer. Det fanns tydligen en svensk bar också men den lyckades vi inte hitta. Vi hängde istället på "våran" bar. Folk som jobbade där var jätte snälla och trots att vi inte förstod varann så bra - hade vi skitkul! Man kommer långt med teckenspråk.

Sista natten tillbringades på Lamai Beach. Vad ska jag säga.. Kaos. Det blev lite too much och enda sättet att lösa problemet var att dra så fort jag kunde. Det hade jag inte planerat så visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Första tanken var att dra tillbaka till Chaweng Beach och spendera en natt där för att tanka ut en plan men när jag väl var framme så kändes det bara jobbigt. Helt plötsligt kände jag bara hur trött jag var på Koh Samui. Det blev första båten därifrån - till Koh Phangan.

I väntan på båten mötte jag två tyskar, Izzy och Jens. Vi kom jättebra överrens och bestämde att hitta boende tillsammans på Koh Phangan. Blev rekommenderade J.B. Hut , på västkusten. Och så blev det! Vi hyrde ett bungalow tillsammans, för bara 600 baht! Alltså 200 per skalle (ca 45 kr). Havsutsikt, hängmatta - riktigt nice! Enda problemet - vädret.. Jag är så trött på regn!



Och så har jag varit och kollat på några dykskolor på ön. Blev osäker på vart jag helst ville lära mig att dyka, Koh Phangan eller Koh Tao. Jag vet att dykning är bättre på Koh Tao men jag har också hört att eftersom såååå många åker dit för att dyka så ser man fler dykare än fiskar i vattnet... Det blev bara 2 dagar på Koh Phangan. Efter många om och men så bestämde jag mig för att följa med Jens och Izzy till Koh Tao. Spännande :)


Aj



Vi festar på nätterna och sover på dagarna. Att lägga sig runt 8 på morgonen är nog mer en regel än undantag.
Jag börjar se misshandlad ut. Har minst 10 blåmärken, 2 brännmärken, 1 irriterat öga och förmordligen en spricka i tån, men ack så kul jag har det :) 

Fullmoonsparty

Lämnade kaoset i Bangkok å kom till Koh Samui istället. Tankte hänga med Henrik, Linus, Alex å Daniel fram tills de drar härifrån. Spräckte min budget ganska mycket också... Deras hotell var egentligen för dyr för mig men efter att ha gått runt med all min packning och letat efter billigare boende gav jag upp och checkade in på samma hotell som dom. Visst fanns det billigare alternativ men de låg för långt ifrån deras hotell så jag sket i det.

I söndags var det fullmoonsparty på Koh Pangan, vilket också var anledningen till att alla vi kom till denna ö. Tog en speedboat över till ön och möttes av världens fest.. Sjuk många partymänniskor, sjukt mycket sprit. Var hemma kl 9 på morgonen. Fullmoonsparty kan beskrivas med ett ord : crazy.. :D




Blod på takfläkten?

Har någon blivit mördad i rummet jag hyr?..

Har någon blivit mördad i rummet jag hyr?


Tidsoptimist?

Javisst.

Robi sa att jag skulle komma till hans tempel runt 11 men jag var ungefär 3 timmar sen. Förutom att jag försov mig så tog resan en evighet. För att spara lite pengar gick jag med på att åka förbi två "fashion-shops", alltså skrädderier. Tuk-tuk förare får nämligen pengar av dessa ställen om de tar dit turister så planen var att jag skulle låtsas vara intresserad. Däremot fick tuk-tuk killen pengar oavsett. Om man är snål och har mycket tid så är det perfekt. Men nej, ingenting jag rekommenderar. Förutom att mitt tålamod tog slut så tog det också en massa tid.

Alla munkar har var sitt litet rum, de sover i praktiskt taget på golvet. Det som förvånade mig mest var att de har trådlöst internet. Det erbjuder inte ens min guesthouse (jag har förresten inte ens ett eluttag på mitt rum). Robi berättade att de har 227 regler de måste följa och en av dessa att han får inte vidröra någon av det motsatta könet. Han måste studera i ungefär 4 år innan han får vidröra vid sin egen syster. Oberoende klimat måste de också klä sig i deras oranga kläder. Men han har alltid ett val, han kan byta ut hans oranga kläder mot vanliga kläder och på det sättet sluta vara munk, vilket gör att han får skaffa en familj.

Blev erbjuden att följa med till ett museum med Robi och hans familj men jag kände att ville dra till Wat Arun eftersom jag ändå var i närheten. Skippade tuk-tuk och åkte på en motorcykel dit istället. Det var första och sista gången.

 

Träffade också Arlend, en kille från USA som nu pluggar photo i Bangkok. Han förklarade lite för mig hur min kamera fungerar och sedan tog ett tog denna kort på mig. Rätt frän.




På andra sidan av jorden

Thailand. Bangkok. Resans första stopp. Min resa påbörjades den 4 januari. Stormen Emil var på besök i bland annat skåne så jag blev lite oroligt att jag inte ens skulle lyckas ta mig till flygplatsen, men som tur var så blev jag inte särskilt påverkad av det. Från Köpenhamn flög jag med Emirates med mellanlandning i Dubai och det gjorde resan 16 h lång. Min ryggsäck vägde 7 kg och mitt handbagage 4 kg. Jäkligt bra packat, tycker jag. På båda flygningarna hamnade jag vid mittgången, vilket är sjukt opraktiskt om man vill sova. Jag glömde även bort regel nr 1: akta armbågen, för när den blir påkörd av matvagnen så gör det rätt ont. Däremot hade jag tur med folk som hamnade bredvid mig.

"Khao San Rd, how much?"
"100 baht", svarar tuk-tuk föraren
"No its too much", säger jag utan att veta om vad en sådan resa borde kosta
"How much you pay?"
"Ehhhh. 70 baht?"
"Ok, danke"

Jag hade lyckats ta mig från flygplatsen till centrala Bangkok med tåg och eftersom jag hade sagt till mig själv att bara ta taxi i nödsituation så kändes det passande att fortsätta min resa i en tuk-tuk. Målet var Khao San Rd, en gata där det kryllar av backpackers. Jag hade inte bokat något boende så jag började gå runt i olika guesthouse och fråga om de hade lediga rum (vilket de alltid hade) och hur mycket det kostade. 540 baht, 350 baht. Men jag fortsatte att följa gatan och kom sedan till en lugnare del. 220 baht, blev svaret. Perfekt. Det är ett väldigt enkelt rum, inredd med en säng och ett bord. Dock med egen toalett och dusch med bara kallt vatten (aldrig duschat så snabbt i mitt liv). Inte superfräsht, men man får det man betalar för, 220 baht är ca 49 kr. Tanken är i alla fall att jag ska försöka följa min dagsbudget, vilket är 800 baht.

 

"U ar soooo wite" hör jag nånstans bakom min rygg medan jag står och försöker att förstå mig på kartan. Jag vänder mig om och ser en liten thailändsk kvinna som ler brett.
"Beutiful", säger hon sedan. Jag förstod inte vad hon pratade om. Jag är likblek och har precis kommit fram efter att ha varit på resande fot i mer än 20 timmar.

Sedan byter hon samtalsämne, och berättar att idag är en speciell dag och att bara idag är det möjligt att hyra en tuk-tuk som kommer att köra mig till 4 olika tempel för bara 20 baht. Dessutom kommer chaffören att vänta på mig vid varje tempel. Jag tyckte hon var jätte snäll som som fram till mig och berättade det.

På det sättet mötte jag Boy, en trevlig tuk-tuk förare som blev min chafför/guide/fotograf för dagen. För ett helt löjligt pris, 5 kronor. I ett tempel jag besökte mötte jag Robi, en kille från Bangladesh som kom till Thailand för att studera budhism. Han är munk :) Lovade också att hälsa på honom imorgon


Holland

"Välkommen till Holland. Priser inkl moms......", det tog Halebop 6 dagar att inse att jag inte längre befann mig i Sverige och då var jag ironiskt nog påväg hem igen.

Jag firade nyår där. Massor med folk trängdes på Amsterdams gator och överallt hördes smällare. Vissa lät som bomber som gjorde att man fick en känsla av att gå igenom en krigszon. Jag tjatade mig fram till att gå till Blue Light District - ett område där man kan hitta bland annat "damer" med snoppar. Jag ville se med egna ögon att att sådant område faktiskt fanns. En rätt snygg brud visade sig i ett av fönstren, plötsligt lyfte hon upp sin kjol och man kunde se en rätt stor bula under trosorna- "jaha, då är vi alltså framma i Blue Light". 2 sekunder senare var det dags att gå därifrån och vi begav oss vidare mot en bar istället. Där kände man sig mer hemma liksom. Strax innan 12 drog vi upp på en liten kulle, tydligen den högsta punkten i hela staden, och såg fyrverkerierna.

Jag gillar Holland, jag älskar Amsterdam. Här har jag varit 4 gånger på 5 månader, vilket fick några av mina dåvarande arbetskollegor att börja undra varför jag egentligen åkte dit så ofta. En gång sa jag att eftersom lönen på Röros var så dålig så vad jag tvungen att extra knäcka på Red Light District. Förhoppningsvis förstod han att jag inte var allvarlig. Men visst kan det vara ganska kul att kläcka ur sig något sånt och sedan se hur förvirrad personen blir.


Det känns som att det finns mycket av det mesta i Amsterdam. Först och främst många människor, enligt en väldigt osäker källa är befolkningstäthet ungefär 426 pers/km2, medan Sverige har ca 21 pers/km2. Och alla dessa människor har nog en egen cykel, så ja - cyklar i Holland råder det ingen brist om.

Sedan finns det också många stora träd, fina tulpaner och rena kanaler - att glida runt på dessa är minst sagt mysigt. Speciellt om man har rätt sällskap :)

Man kan inte heller prata om Holland utan att nämna deras drogpolitik. För ja, det finns en massa coffee-shops och dessa har många besökare. Sen har vi också Red Light District. Ordet "konstigt" räcker inte riktigt till för att beskriva känslan. Man vänjer sig dock väldigt fort.

Bara en sak driver mig till vansinnet - på 98% av ställen accepterar de inte Visa/Mastercard. Man ska nämligen ha ett sådant Maestro för att det ska fungera.. Idiotiskt.


Gott nytt år!

Jag är värdelös på att hålla mina nyårslöften men ändå kommer jag på nya varje år. Detta året är inte heller något undantag. Så, jag har lovat mig själv att i år ska jag bara ha roligt och njuta av livet. Det känns som att det är något jag kan klara av att hålla. (Till skillnad från förra året, då var mitt nyårlöfte att komma på vad jag vill utbilda mig till..)


Årets sista dag

Sedan mitt sista inlägg har jag:
  • Flyttat från Norge. Otroligt nog att jag lyckades få plats med allt jag har samlat på mig under mina 2 år i landet i min lilla Mazda 323 ("Hundkojan", som min f.d. sambo Camilla kallade den). Det tog mig 2 timmar, 4 brutna naglar och en jäkla massa tålamod för att lyckas med uppdraget (de sista sakerna trycktes in med våld) men skam den som ger sig.
  • Nästan packat klart inför resan. Min 48L ryggsäck är bara fylld till hälften, vilket måste betyda att jag har glömt en hel del.. Eller så kan det vara ett tecken på att jag faktiskt har lärt mig något på mina misstag - ta aldrig med mig mer än vad jag pallar att bära. När jag reste runt i Nordamerika hade jag en 65L ryggsäck som vägde nästan 20 kg plus en jäkla massa påsar. Jag vet inte hur många gånger jag lovade mig själv att nästa gång resa med mindre packning..
  • Fixat försäkring och lagt ut min bil på blocket.

 

Det mesta är fixat och jag känner att jag kan slappna av lite! Skööönt.

 

Förresten, kollade mitt horoskop för 2012 alldeles nyss och det stod: "Jupiter befinner sig i det nionde huset för högre utbildning, resor och internationella kontakter fram till juni 2012. Du kommer under hela perioden att utvidga dina horisonter, via resor, studier eller samarbete med personer som bor i andra länder: professionellt eller privat. Det är möjligt att du ständigt är på resande fot och du har möjlighet att se nya platser och träffa nya människor."

Klockrent!

 


Äntligen

Efter att ha bott i Norge i 2 år är det äntligen dags att packa ihop och flytta hem till Sverige. Känns sorgligt att lämna mina vänner, vårt hus (som är mer känd som "korvkiosken" pga sitt utseende) och även mitt jobb som jag i slutet var så trött på. Som 98% av mina Röros-kollegor säger: "Äh, du kommer tillbaka efter att du har varit ute och rest", men icke - jag har bestämt mig att det inte kommer att hända. Kanske därför det känns extra sorgligt.

Men det ska också bli skönt. Det är något jag har sett framemot länge, nu jäklar ska jag göra en massa roliga saker! Jag ska resa rust i Asien i 4 månader från och med januari, det ska bli gött! Varje gång jag hade en jobbig passagerare som antingen skällde ut mig eller ställde en knäpp fråga - så hade jag bara en tanke: "Asien, Asien, Asien". Okej, ibland tänkte jag också: "Idiot". Okej, det hände ganska ofta... Men för det mesta tänkte jag på hur nice det ska bli att ligga på en strand i Malaysia med en drink i handen. Det har varit min motivation. Och snart förvandlas den till min verklighet.

Igår hade vi våran "hejdå-korvkiosken/Norge-fest". Tur att jag var nästan nykter, annars hade jag ju grinat som ett barn. Jag har även sålt/gett bort nästan alla mina möbler. Har bara en jäkla fåtölj kvar. Den är vit. Okej, den var vit. Det har visat sig att vita möbler inte bör finnas i ett hus där det alltid är förfest/fest/efterfest. Imorgon ska jag till jobbet en sväng och lämna in min fina uniform. Ska även packa in allt i min bil som jag samlat på mig under min tid här.

Nu ska jag ta ett bad (först rengöra den, ifall något pucko hade kräkts/pissat i den igår), ta ett glas vin och fira. Förra årets 18e december var ingen hit minst sagt. Men det kommer aldrig mer påverka mig på ett negativt sätt igen.

"Everything will be okay in the end.
If it's not okay, it not the end"












RSS 2.0