Nu har Izzy och Jens dragit hem medan jag och Marco bytte från ett stort bungalow till 2 små. Det är väldigt simpelt och egentligen inte så billigt (500 baht) men jag pallar inte att gå runt och leta efter något billigare. Marco drar till Phuket på söndag och jag har börjat fundera på hur länge jag vill stanna här. Som sagt så gillar jag denna ö, jag har också träffat många sköna människor här och det känns tråkigt att dra. Många här är dock svenskar. Och nej, det är ingen bra sak. Jag är i Thailand och jag pallar inte att höra svenska överallt, se de där jävla foppa-tofflorna och höra "Alla som inte dansar är våldtäcksmän" på nattklubbar. Det händer ofta att när jag säger att jag är från Sverige så svarar folk "Ännu en svensk". Nästan så att jag funderar på att säga att jag är från Norge.. Men nej, så långt ska det inte gå.

Jag föredrar att umgås med folk från andra länder när jag är utomlands. Viljan att umgås med svenskar kommer kanske lite senare, när jag varit borta längre. Än så länge har jag främst hängt med tyskar, fransmän, amerikanare och kanadensare. Det känns som att jag lär mig mer. Fast det kan ju också bero på att människorna jag umgås med är inte 18åriga ungdomar som precis gått ut skolan. Än så länge har jag umgåtts med ingenjörer, blivande lärare, dykinstruktörer, egna företagare i ålderar mellan 25-29. Jag är alltid "baby" i gruppen, haha. Men inte mig emot. Det är intessant att höra vad de har gjort och föra diskussioner med dem. Måste också börja läsa mer "tråkig" litteratur, t.ex. om politik och religion. Känner mig nämligen lite tappad ibland... Satt och diskuterade religion med Shaun och han sa så mycket jag aldrig tänkt på. Och det värsta var att jag hade absolut ingenting bra att svara (och jag brukar alltid ha ett svar när det kommer till religion). Han placerade mig i ett hörn med sina argument, och jag trivdes inte så bra där.

Shaun är min dykinstuktör som jag hänger lite smått med. I USA jobbade han som elektriker på stora anläggingar. Ett riskabellt jobb var det i alla fall. Och sedan blev han trött och drog till Thailand för att bli Dive Master. Snacka om att byta yrkesbana.. Och på tal om yrkesbanor - träffade en kille från Ukraina som jobbar med reklam och kan jobba vart som helst i världen så länge han har internet. Hans företag är baserad i Moskva med eftersom han sysslar med reklam på nätet så kan han befinna sig vart som helst i världen och ändå jobba och få pengar. Så nu bor han i Thailand i några månader. Kände mig lite avis, jag vill också ha ett sånt jobb. Amerikanaren Travis har också ett internetföretag. Lite svårt att förklara vad han pysslar med, men han kan också bo precis överallt i världen - så länge det finns internet. I år ska han bo 320 dagar utanför USA för att slippa skatta. Nice, är min enda tanke.

Jag och Marco har förresten varit på 2 fundives. Våra första mer självständiga dyk efter kursen. Misstaget var ett dyka på morgonen (båten gick klockan 7 på morgonen), eftersom jag hade varit på ett beach-party halva natten. Jaja, jag känner mig bättre när jag hoppas ner i vattnet, tänkte jag. Något som fick mig ett vakna till var att jag lyckades ramla på båten. Det var halt och då kom jag i min dykarutrustning, som väger närmare 20 kg, halkar och landar på mina knän. Det fick mig att vakna till, minst sagt.
"Gick det bra!?" Fick jag frågan.
"Jodå" Sa jag fast det gjorde ont som faaaan och jag ville bara grina.

Sen var det bara att hoppa ner i vattnet och se glad ut.