Javisst.

Robi sa att jag skulle komma till hans tempel runt 11 men jag var ungefär 3 timmar sen. Förutom att jag försov mig så tog resan en evighet. För att spara lite pengar gick jag med på att åka förbi två "fashion-shops", alltså skrädderier. Tuk-tuk förare får nämligen pengar av dessa ställen om de tar dit turister så planen var att jag skulle låtsas vara intresserad. Däremot fick tuk-tuk killen pengar oavsett. Om man är snål och har mycket tid så är det perfekt. Men nej, ingenting jag rekommenderar. Förutom att mitt tålamod tog slut så tog det också en massa tid.

Alla munkar har var sitt litet rum, de sover i praktiskt taget på golvet. Det som förvånade mig mest var att de har trådlöst internet. Det erbjuder inte ens min guesthouse (jag har förresten inte ens ett eluttag på mitt rum). Robi berättade att de har 227 regler de måste följa och en av dessa att han får inte vidröra någon av det motsatta könet. Han måste studera i ungefär 4 år innan han får vidröra vid sin egen syster. Oberoende klimat måste de också klä sig i deras oranga kläder. Men han har alltid ett val, han kan byta ut hans oranga kläder mot vanliga kläder och på det sättet sluta vara munk, vilket gör att han får skaffa en familj.

Blev erbjuden att följa med till ett museum med Robi och hans familj men jag kände att ville dra till Wat Arun eftersom jag ändå var i närheten. Skippade tuk-tuk och åkte på en motorcykel dit istället. Det var första och sista gången.

Träffade också Arlend, en kille från USA som nu pluggar photo i Bangkok. Han förklarade lite för mig hur min kamera fungerar och sedan tog ett tog denna kort på mig. Rätt frän.